Bilarnas valsignelse

Innan den langa resan in i Peru behovde vi en valfortjant vilodag i Copacabana. En dag pa stranden i lugn och ro med lite slaskigt bolivianskt plastvatten, nagra bananer och kanske ett majsbrod. En lugn lordag pa stranden, kanske i solen formodligen i skuggan.

Efter varan heldag ute i den hogst navigerbara smaltugnen, Lake Titicaca, var vi ordentligt flamberade och det var svart att overhuvudtaget oppna de ihoplegerade ogonfransarna.

Med hjalp av stalsag och jarnvilja sa tog vi oss iaf ner till marknaden och var livsnodvandiga frukost med Api och Buñuelo. Efter mycket livliga lordagskonversationer med de annars relativt stangda frukostindianerna hade klockan redan hunnit bli halv tolv och hog tid for varat efterlangtade strandbesok.

For att ta oss till stranden var vi tvungna att korsa Copacabanas mest centrala torg. Under en vanlig dag ar detta en idyllisk plats for andakt, lite lattsmalt tidningslektyr
och kanske aven en empanada i skuggan, avnjuten tillsammans med lite Mate. Denna lordag var dock ingen vanlig dag…

Precis nar vi kom runt hornet till torget sa hoppade vi till da det lat som nagon hade borjat skjuta mot oss med automatvapen. Julia tankte direkt att det var nagon typ av uppgorelse i den farliga men ack sa lonsamma kokainindustrin och tog hastigt tag i Tomas som helt handlost foll ner i en illaluktande vattenspridare. Nar skottsalvorna lagt sig sa visade det sig att det inte alls hade nagot att gora med nagon uppgorelse inom landets mest lonsamma naringsgren utan det var ju helt enkelt bara bilvalsignarlordag i Copacabana.

Bilvalsigningslordag innebar att man korde fram sin bil till stadens stora katedral dar man parkerade mitt framfor huvudporten for att sedan ga in for bekannelser av synder i trafiken. Utanfor pa kyrkoplazan kunde man i sma stand kopa bomber och blommor. Blommorna anvande man for att smycka sitt fortskaffningsmedel i farger som mer hor hemma i botaniska tradgardar. Bomberna anvande man, forutom till att skramma morgontrotta turister, till att kasta pa bilarna, man oppnade aven motorhuven och tande rokelse som man svangde over motorn samtidigt som man uttalade valgorande besvargelser. Vi lyckades aldrig lista ut varfor, men vi antar att allt detta skulle ha en lugnande inverkan pa motorfodornen.

Eftersom de flesta av bilagarna antagligen tyckte ganska synd om Tomas som vid det har laget var bade blot och illaluktande erbjods vi plats i kortegen som efter cermonin var pa vag ner till stranden. Eftersom vi anda var pa vag ner till stranden sa tankte vi att det inte kunde skada att tacka ja. Resan ner var inte mer markvardig an att kortegen rullade ner pa huvudgatan med en tjoande folkmassa som kastade rosenblad framfor bilarna. Det verkade vara kutym for oss pa bilarna att kasta bomber pa folket med blommorna. Ett harligt utbyte av sinnesforstarkande medel.

Val nere pa stranden var det uppriggat for fest. Har skulle man antingen rida hast eller asna. Alternativet var att hyra mountainbike eller motorcrossfyrhjuling. Det var musik och dans overallt och det bast smyckade ekipagen anvandes som midsommarstangar som folket dansade runt i olika typer av traditionell dans. Har lyckades vi att smyga ivag till en lite lugnare del av stranden dar vi kunde avnjuta varat majsbrod och vara bananer samt aven ett efterlangtat dopp.
Efter en lang dag med allt vad det innebar att fira lordag i Copacabana begav vi oss till bussen som skulle ta oss upp till gransen, da gick vi forbi bilarna an en gang och de var da i fard med att valsigna bildacken med ljummet pacena ol och portvin.

Efter tre veckor i det fantastiska landet Bolivia ar vi nu fullt redo att ta oss an Peru med allt vad det innebar.

Un Abrazo
Tomas & Julia